Calling All Angels ...

- Wilma -

20/9 2000 - 20/11 2009

-------------------------------------------------------------------------------------
Idag fick jag ta farväl av min bästa vän.
I 9 år har hon alltid vandrat vid min sida.
Varit där när ingen annan varit det.
Alltid med en vaggande svans och gungande rygg.
Har fortfarande röda prickar från när hon tog min hand och ville föra oss ut ur rummet.
Idag har jag varit med och tagit ett beslut som förövade mig det bästa som någonsin hänt mig.
Men man får tänka positivt.
Hon lider inte längre.
Stackars gumman ... hela levern var full av tumörer.
Har ont i huvudet av alla tårar. Har gråtit mer eller mindre konstant sedan klockan 9 imorse.
Det är inte verkligt.
Imorse kom hon och väckte mig 05.40.
Hon kommer inte göra det igen.
Hon kommer aldrig mer ligga utanför och invänta mig när jag kommer från tåget för att få träffa henne.
Inget mer high-five.
Gah.
Har hennes filt omkring mig.
Den luktar Wilma.
Imorgon ska jag hämta filten från bilen. Hennes filt. Den ska jag ta med mig hem. Aldrig tvätta. Alltid sova med. Hela vägen till Falun låg hon med huvudet i mitt knä.

En sak är säker. Tårar finns det gott om. De tar aldrig slut. Om det fanns något slut på dem skulle jag ha torkat ur för länge sen.
Jag är i alla fall fruktansvärt glad över att jag och Sofie tog ut henne på en liten skogspromenad i väntan på att mamma och pappa skulle komma in till Falun. Pappa ... jag har aldrig tidigare sett honom gråta. Inte som idag. Det kom nog någon tår på Anki's begravning, men idag var det ... ja, jag vet inte. Overkligt. Som allt annat denna dag. Den värsta dagen i vår familjs liv. Hon var så jävla speciell. Berörde alla hon träffade. Som mamma sa "det gick inte att träffa Wilma utan att älska henne." Det stämmer. En så sjukt speciell hund. Vår lilla skithund. Det renaste som någonsin gått på fyra ben. Röntgensköterskorna berömde hennes snällhet.
Sniffar på hennes filt.
Får hennes hundhår i munnen.
Jag önskar bara att hon vore här.
Jag har varit uppe sedan 5.40, sov väl en 4 timmar inatt ... men jag kan inte sova.
Jag fruktar morgondagen.
Ingen Wilma som kommer in med en av sina saker i munnen.
Inga ljud av klor mot parkettgolv.
Inget halsband som klirrar mot matskålen.

Hon såg ut som om hon sov.
Jag ville inte lämna henne.
Hon var ju fortfarande varm!
Och jag svär, jag hörde henne andas!
Jag ville verkligen inte lämna henne.
Hade kunnat stanna där för evigt med henne.
Visste inte var jag skulle lägga sista pussen.
Sista orden var dock lätta.
"Jag älskar dig över allt annat!"
Kroppen rycker. Av hulkningar.
Allt man älskar rycks ifrån en.
Så jävla orättvist.
Jag hatar CANCER!!
Lilla gumman ... helt angripen. Om det inte hade varit för massa elakartade äckelcystor skulle hon säkert levt en 5 år till. Hon hade så mkt kärlek kvar att ge. Hon kämpade på in i det sista. Pigg. Glad.
Min sista bild av henne i livet är när hon, helt vinglig av lugnande, går iväg mot operationssalen. Hon vänder sig om, tror hon ska följa med oss. Men vi står i samlad trupp och låter henne föras bort. Jag ser hur hon går in genom dörren, lydig som vanligt, och vänder sitt huvud åt vänster; mot oss. Sen stängs dörren. Nästa gång jag ser henne har hon ... somnat in.
Det kommer aldrig finnas någon hund som henne.
Jag hoppas bara att hon har det bra nu.
Att hon vet att hon är älskad och fruktansvärt, fruktansvärt saknad.
Och att vi snart får vara tillsammans igen.
Jag vet att hon väntar på mig däruppe. Med Fräs. Anki.

Wilma ...
Jag älskar dig.
Över allt annat.
...

När du hör den här signalen, då vet du att det är dags att vända blad.

Jag hörde signalen.
Varningsklockorna började iofs ringa för länge sedan.
Men nu har jag äntligen tagit mod till mig och faktiskt vänt blad.
Man skulle kunna säga att jag t.o.m. avslutat ett helt kapitel.
Med hjälp av Lina. ;)

Fick en lektion i "stå upp för dig själv". Which I did. Sen att detvar Lina som fick styra, och jag beklagade mig över bristen på Alice som kunde vara här och hålla min hand. But it's done now. Sweeeet.

Gårdagens tankegångar finns väl fortfarande i mitt system, fast jag tror mitt förstånd har börjat återta kontrollen över mitt känsloliv litegrann. Jag har nästintill beslutat mig för att låta det som sker ske. Glöm ej, det är mitt beslut IDAG - imorgon kan det vara något helt annat. Jag själv är nog den mest inkonsekventa människan jag känner. Lina kallar mig ambivalent. Det är jag ju också. Men om jag tänker lite längre så vet jag ju faktiskt att det är mycket som ska till för att DET skulle hända. Och det är inte enbart upp till mig. Låt oss ge det ett par år.

Idag var jag och Lina på bio. Paranormal Activity. Activity var just det som saknades. Mestadels satt jag i stolen och väntade på att något gastkramande skulle hända. Speciellt som man hört att folk fått åka med ambulans från biograferna i USA. Kan det kanske bero på att folk i USA har en tendens att vara lite mer... oh, I don't know RELIGIÖSA än vi här i Sverige. Vilket betyder att vi kanske är lite mer rationella och logiska i vårt tankesätt.
Sen tror jag på spöken, och ja, jag tror att folk kan bli possessed. Kanske inte av hyenor, men av paranormala fenomen? Visst. Det är skönt att tro på lite spännande saker.
När jag var yngre blev jag besviken för att jag aldrig skulle få stöta på orcher, drakar, etc. på mina spatseringar i skogen. Jag minns att pappa kom upp till en gråtande ung Caro som var ledsen för att hon ville vara en hob och aldrig skulle bli det. Stackars pappa, han har varit med om mycket ;)

Nu har jag just avslutat ett ca 1,5 timmes långt samtal med Alice. Som vanligt fick vi med både det ena och det andra i vårt samtal. I can't stress enough how important she is to me.

Tänker bara låta tankarna flöda.
Med viss censur.
Jag är bara så förvirrad just nu.
Allt är ett enda virrvarr.
Men för en gångs skull beslutade jag, med hjälp av min underbara rumskamrat, att istället för att följa känslorna låta hjärnan och det sunda förnuftet bestämma.
Det är därför som jag idag, en lördagskväll med Kiss Kiss Bang Bang på Stället, har legat i horisontal ställning med Lina hela dagen i skinnsoffan och kollat på säsong 4 av Sex and the City. Vi har känt oss ömsom patetiska, ömsom ... tillfreds med situationen.
Hade det inte varit för recent events skulle jag gått ut ikväll.
Men jag är svag.
I onsdags beslutade jag mig för att vissa förändringar skulle till.
När nu dessa brutits mot återigen ... ja, då ligger jag här och lyssnar på Cranberries.
Jag får skylla mig själv.
Tuffa till mig lite.
Den här veckan har faktiskt inte alls varit särskilt bra.
Den har visserligen innehållit många positiva saker också, men min förvirring har nog aldrig varit så stark som den är just idag. Just rörande denna sak iaf.

I can stop having flashbackz nao plz? K thx bye.

Det sista jag behöver.

Jag vet knappast hur dessa tankar har uppstått. I was doing fine a cpl of weeks ago!
Antar att universum tänkte, "hey, nu har den här bruden varit stabil i sitt känsloliv på TOK för länge ... let's fuck her up again!"
Det är precis det jag är.
Hela situationen, till och med.
Fucked up.
Sen sker det vissa småsaker ... småsaker som trots sin egentligen ringa betydelse väger så enormt mycket för denna extremt känslomässiga person.
Lina ger mig de bästa råden jag någonsin fått.
Vet dock inte hur man ska gå till väga för att slå dem igenom.
Punch a hole through my heart, SNÄLLA - tappa det på sedan länge surnade safter.
Jag saknar kontroll.
Varför ge sig in på en väg som bara leder till ett enda, redan förbestämt slut?

"Love isn't brains, children.
It's blood.
Blood screaming inside you to work its will."