Calling All Angels ...

- Wilma -

20/9 2000 - 20/11 2009

-------------------------------------------------------------------------------------
Idag fick jag ta farväl av min bästa vän.
I 9 år har hon alltid vandrat vid min sida.
Varit där när ingen annan varit det.
Alltid med en vaggande svans och gungande rygg.
Har fortfarande röda prickar från när hon tog min hand och ville föra oss ut ur rummet.
Idag har jag varit med och tagit ett beslut som förövade mig det bästa som någonsin hänt mig.
Men man får tänka positivt.
Hon lider inte längre.
Stackars gumman ... hela levern var full av tumörer.
Har ont i huvudet av alla tårar. Har gråtit mer eller mindre konstant sedan klockan 9 imorse.
Det är inte verkligt.
Imorse kom hon och väckte mig 05.40.
Hon kommer inte göra det igen.
Hon kommer aldrig mer ligga utanför och invänta mig när jag kommer från tåget för att få träffa henne.
Inget mer high-five.
Gah.
Har hennes filt omkring mig.
Den luktar Wilma.
Imorgon ska jag hämta filten från bilen. Hennes filt. Den ska jag ta med mig hem. Aldrig tvätta. Alltid sova med. Hela vägen till Falun låg hon med huvudet i mitt knä.

En sak är säker. Tårar finns det gott om. De tar aldrig slut. Om det fanns något slut på dem skulle jag ha torkat ur för länge sen.
Jag är i alla fall fruktansvärt glad över att jag och Sofie tog ut henne på en liten skogspromenad i väntan på att mamma och pappa skulle komma in till Falun. Pappa ... jag har aldrig tidigare sett honom gråta. Inte som idag. Det kom nog någon tår på Anki's begravning, men idag var det ... ja, jag vet inte. Overkligt. Som allt annat denna dag. Den värsta dagen i vår familjs liv. Hon var så jävla speciell. Berörde alla hon träffade. Som mamma sa "det gick inte att träffa Wilma utan att älska henne." Det stämmer. En så sjukt speciell hund. Vår lilla skithund. Det renaste som någonsin gått på fyra ben. Röntgensköterskorna berömde hennes snällhet.
Sniffar på hennes filt.
Får hennes hundhår i munnen.
Jag önskar bara att hon vore här.
Jag har varit uppe sedan 5.40, sov väl en 4 timmar inatt ... men jag kan inte sova.
Jag fruktar morgondagen.
Ingen Wilma som kommer in med en av sina saker i munnen.
Inga ljud av klor mot parkettgolv.
Inget halsband som klirrar mot matskålen.

Hon såg ut som om hon sov.
Jag ville inte lämna henne.
Hon var ju fortfarande varm!
Och jag svär, jag hörde henne andas!
Jag ville verkligen inte lämna henne.
Hade kunnat stanna där för evigt med henne.
Visste inte var jag skulle lägga sista pussen.
Sista orden var dock lätta.
"Jag älskar dig över allt annat!"
Kroppen rycker. Av hulkningar.
Allt man älskar rycks ifrån en.
Så jävla orättvist.
Jag hatar CANCER!!
Lilla gumman ... helt angripen. Om det inte hade varit för massa elakartade äckelcystor skulle hon säkert levt en 5 år till. Hon hade så mkt kärlek kvar att ge. Hon kämpade på in i det sista. Pigg. Glad.
Min sista bild av henne i livet är när hon, helt vinglig av lugnande, går iväg mot operationssalen. Hon vänder sig om, tror hon ska följa med oss. Men vi står i samlad trupp och låter henne föras bort. Jag ser hur hon går in genom dörren, lydig som vanligt, och vänder sitt huvud åt vänster; mot oss. Sen stängs dörren. Nästa gång jag ser henne har hon ... somnat in.
Det kommer aldrig finnas någon hund som henne.
Jag hoppas bara att hon har det bra nu.
Att hon vet att hon är älskad och fruktansvärt, fruktansvärt saknad.
Och att vi snart får vara tillsammans igen.
Jag vet att hon väntar på mig däruppe. Med Fräs. Anki.

Wilma ...
Jag älskar dig.
Över allt annat.
...