fredag 20 november 2009

Calling All Angels ...

- Wilma -
20/9 2000 - 20/11 2009

-------------------------------------------------------------------------------------
Idag fick jag ta farväl av min bästa vän.
I 9 år har hon alltid vandrat vid min sida.
Varit där när ingen annan varit det.
Alltid med en vaggande svans och gungande rygg.
Har fortfarande röda prickar från när hon tog min hand och ville föra oss ut ur rummet.
Idag har jag varit med och tagit ett beslut som förövade mig det bästa som någonsin hänt mig.
Men man får tänka positivt.
Hon lider inte längre.
Stackars gumman ... hela levern var full av tumörer.
Har ont i huvudet av alla tårar. Har gråtit mer eller mindre konstant sedan klockan 9 imorse.
Det är inte verkligt.
Imorse kom hon och väckte mig 05.40.
Hon kommer inte göra det igen.
Hon kommer aldrig mer ligga utanför och invänta mig när jag kommer från tåget för att få träffa henne.
Inget mer high-five.
Gah.
Har hennes filt omkring mig.
Den luktar Wilma.
Imorgon ska jag hämta filten från bilen. Hennes filt. Den ska jag ta med mig hem. Aldrig tvätta. Alltid sova med. Hela vägen till Falun låg hon med huvudet i mitt knä.

En sak är säker. Tårar finns det gott om. De tar aldrig slut. Om det fanns något slut på dem skulle jag ha torkat ur för länge sen.
Jag är i alla fall fruktansvärt glad över att jag och Sofie tog ut henne på en liten skogspromenad i väntan på att mamma och pappa skulle komma in till Falun. Pappa ... jag har aldrig tidigare sett honom gråta. Inte som idag. Det kom nog någon tår på Anki's begravning, men idag var det ... ja, jag vet inte. Overkligt. Som allt annat denna dag. Den värsta dagen i vår familjs liv. Hon var så jävla speciell. Berörde alla hon träffade. Som mamma sa "det gick inte att träffa Wilma utan att älska henne." Det stämmer. En så sjukt speciell hund. Vår lilla skithund. Det renaste som någonsin gått på fyra ben. Röntgensköterskorna berömde hennes snällhet.
Sniffar på hennes filt.
Får hennes hundhår i munnen.
Jag önskar bara att hon vore här.
Jag har varit uppe sedan 5.40, sov väl en 4 timmar inatt ... men jag kan inte sova.
Jag fruktar morgondagen.
Ingen Wilma som kommer in med en av sina saker i munnen.
Inga ljud av klor mot parkettgolv.
Inget halsband som klirrar mot matskålen.

Hon såg ut som om hon sov.
Jag ville inte lämna henne.
Hon var ju fortfarande varm!
Och jag svär, jag hörde henne andas!
Jag ville verkligen inte lämna henne.
Hade kunnat stanna där för evigt med henne.
Visste inte var jag skulle lägga sista pussen.
Sista orden var dock lätta.
"Jag älskar dig över allt annat!"
Kroppen rycker. Av hulkningar.
Allt man älskar rycks ifrån en.
Så jävla orättvist.
Jag hatar CANCER!!
Lilla gumman ... helt angripen. Om det inte hade varit för massa elakartade äckelcystor skulle hon säkert levt en 5 år till. Hon hade så mkt kärlek kvar att ge. Hon kämpade på in i det sista. Pigg. Glad.
Min sista bild av henne i livet är när hon, helt vinglig av lugnande, går iväg mot operationssalen. Hon vänder sig om, tror hon ska följa med oss. Men vi står i samlad trupp och låter henne föras bort. Jag ser hur hon går in genom dörren, lydig som vanligt, och vänder sitt huvud åt vänster; mot oss. Sen stängs dörren. Nästa gång jag ser henne har hon ... somnat in.
Det kommer aldrig finnas någon hund som henne.
Jag hoppas bara att hon har det bra nu.
Att hon vet att hon är älskad och fruktansvärt, fruktansvärt saknad.
Och att vi snart får vara tillsammans igen.
Jag vet att hon väntar på mig däruppe. Med Fräs. Anki.

Wilma ...
Jag älskar dig.
Över allt annat.
...





söndag 15 november 2009

När du hör den här signalen, då vet du att det är dags att vända blad.

Jag hörde signalen.
Varningsklockorna började iofs ringa för länge sedan.
Men nu har jag äntligen tagit mod till mig och faktiskt vänt blad.
Man skulle kunna säga att jag t.o.m. avslutat ett helt kapitel.
Med hjälp av Lina. ;)

Fick en lektion i "stå upp för dig själv". Which I did. Sen att detvar Lina som fick styra, och jag beklagade mig över bristen på Alice som kunde vara här och hålla min hand. But it's done now. Sweeeet.

Gårdagens tankegångar finns väl fortfarande i mitt system, fast jag tror mitt förstånd har börjat återta kontrollen över mitt känsloliv litegrann. Jag har nästintill beslutat mig för att låta det som sker ske. Glöm ej, det är mitt beslut IDAG - imorgon kan det vara något helt annat. Jag själv är nog den mest inkonsekventa människan jag känner. Lina kallar mig ambivalent. Det är jag ju också. Men om jag tänker lite längre så vet jag ju faktiskt att det är mycket som ska till för att DET skulle hända. Och det är inte enbart upp till mig. Låt oss ge det ett par år.

Idag var jag och Lina på bio. Paranormal Activity. Activity var just det som saknades. Mestadels satt jag i stolen och väntade på att något gastkramande skulle hända. Speciellt som man hört att folk fått åka med ambulans från biograferna i USA. Kan det kanske bero på att folk i USA har en tendens att vara lite mer... oh, I don't know RELIGIÖSA än vi här i Sverige. Vilket betyder att vi kanske är lite mer rationella och logiska i vårt tankesätt.
Sen tror jag på spöken, och ja, jag tror att folk kan bli possessed. Kanske inte av hyenor, men av paranormala fenomen? Visst. Det är skönt att tro på lite spännande saker.
När jag var yngre blev jag besviken för att jag aldrig skulle få stöta på orcher, drakar, etc. på mina spatseringar i skogen. Jag minns att pappa kom upp till en gråtande ung Caro som var ledsen för att hon ville vara en hob och aldrig skulle bli det. Stackars pappa, han har varit med om mycket ;)

Nu har jag just avslutat ett ca 1,5 timmes långt samtal med Alice. Som vanligt fick vi med både det ena och det andra i vårt samtal. I can't stress enough how important she is to me.

lördag 14 november 2009

Tänker bara låta tankarna flöda.
Med viss censur.
Jag är bara så förvirrad just nu.
Allt är ett enda virrvarr.
Men för en gångs skull beslutade jag, med hjälp av min underbara rumskamrat, att istället för att följa känslorna låta hjärnan och det sunda förnuftet bestämma.
Det är därför som jag idag, en lördagskväll med Kiss Kiss Bang Bang på Stället, har legat i horisontal ställning med Lina hela dagen i skinnsoffan och kollat på säsong 4 av Sex and the City. Vi har känt oss ömsom patetiska, ömsom ... tillfreds med situationen.
Hade det inte varit för recent events skulle jag gått ut ikväll.
Men jag är svag.
I onsdags beslutade jag mig för att vissa förändringar skulle till.
När nu dessa brutits mot återigen ... ja, då ligger jag här och lyssnar på Cranberries.
Jag får skylla mig själv.
Tuffa till mig lite.
Den här veckan har faktiskt inte alls varit särskilt bra.
Den har visserligen innehållit många positiva saker också, men min förvirring har nog aldrig varit så stark som den är just idag. Just rörande denna sak iaf.
I can stop having flashbackz nao plz? K thx bye.
Det sista jag behöver.

Jag vet knappast hur dessa tankar har uppstått. I was doing fine a cpl of weeks ago!
Antar att universum tänkte, "hey, nu har den här bruden varit stabil i sitt känsloliv på TOK för länge ... let's fuck her up again!"
Det är precis det jag är.
Hela situationen, till och med.
Fucked up.
Sen sker det vissa småsaker ... småsaker som trots sin egentligen ringa betydelse väger så enormt mycket för denna extremt känslomässiga person.
Lina ger mig de bästa råden jag någonsin fått.
Vet dock inte hur man ska gå till väga för att slå dem igenom.
Punch a hole through my heart, SNÄLLA - tappa det på sedan länge surnade safter.
Jag saknar kontroll.
Varför ge sig in på en väg som bara leder till ett enda, redan förbestämt slut?

"Love isn't brains, children.
It's blood.
Blood screaming inside you to work its will."



tisdag 22 september 2009

My life is not running low on dramatic irony

Yup.
På något sätt har vissa "misstankar" kommit fram till personen de rörde.
Men nu är det ju faktiskt så att allt var ett missförstånd.
Ett feltolkande.
Mediet sa aldrig att jag hade blivit utsatt för otrohet. Det var inte det det handlade om.
Så jag antar att personen som fört fram det till vederbörande har lagt in ena tolkningar. Vem det nu är. Vet inte, var faktiskt ganska full förra fredagen, kan ju faktiskt vara så att jag har låtit something slip. Som denna person nu, som sagt, tolkat fel.
Oh well. Water under the bridge, eh?
Spelar ingen roll längre.

Idag har jag och Lina rensat alla avlopp i hela kollektivet. Vi fann en skatt! Och en död mus. Ok, musen var en överdrift, men skatten var äkta. Den bestod av 3 st 10-öringar. Slutsats: Våra avlopp har inte rensats på ett tag.
Det blev faktiskt en hel del skratt och kväljningar yttrade av min kära medarbetare.

Mycket har hänt på sistone, men jag vet inte riktigt om det är något jag orkar gå igenom igen. Mår i alla fall ganska mkt bättre. Är ganska nervös inför fredagen, dock. :s
Samtidigt som jag längtar sjukt mkt till det som finns att tillgå i hufvudstaden. Ska ju faktiskt få träffa 2 av mina bästa vänner: Lotta & Kat. Epic fun.

Idag har det stormat så inåt helvete. Vilket betydde att jag skippade långpromenaden. Tvättade i förmiddags och varvade med Final Fantasy VI. Det börjar bli så pass kul att det är svårt att sluta. Ack och ve, tenta nästa onsdag. Måste nog kanske börja råplugga lite hårdare. Ska hålla föredrag om Mãoris imorgon. 4-5 minuter. Har mina små lappar. Blir nog inga problem. Hade en liten nostalgikväll igår ... blev väldigt rörd av Nyzeeländska nationalsången. Längtar. Så hårt.

Gårdagen var mkt produktiv. Drack kaffe till Knight Rider, gick iväg och tränade och på en liten promenad ... så dammsög jag och skurade hela lägenheten. Så fient så. Blir nästa träningspass imorgon. w00t woot.
Sen fick jag en liten släng av anarki idag. Pratade med en kvinna från katthemmet som desperat och regelmässigt försökte lägga sig i vilka förutsättningar min planerade katt var tvungen att vistas i. INGEN säger åt mig vad jag ska göra. Lärare, visst. Men en tant från katthemmet som borde vara lycklig över att någon vill hjälpa till? Resultatet blev att stoltheten och min rebelliska sida tackade nej till katten. Innätad balkong - jo, jag tackar.
Som tur är har jag nu en liten grå kisse med gula ögon på gång. Och den ska ta mej fan få visa själv vad den går för. Längtar ...

tisdag 1 september 2009

Jag:
Hos Dig är jag stark
Hos Dig är jag underbar
Hos Dig har jag allt
Där vågar jag stanna kvar
Men när Du inte ser
När Du inte rör mig
Kan Du ha hittat nån annan
Säg nu hur Du ser mig

Jag undrar om Du
Hade kraft o ge Dig av
Eller mod o stanna kvar
Vågat bygga på nåt nytt
Jag undrar om Du
Har kunnat ge och kunnat ta
Kunnat öppna Dig som jag
Vågat vara här och nu
För allt jag kräver är ett svar

Hon:
När jag tagit slut
När jag inte orkar mer
När rädslan tar vid
Rädslan förstår mig mer
Då kan jag inte se
Kan jag inte röra Dig
Har jag då hittat nån annan . . .

måndag 31 augusti 2009

That's not where I dangle it.

Har bokat tid för gaddning. 17 september. Min efterlängtade andra tatuering.
Har gått ett bra tag i osäkerhet om vilken av mina planerade tatueringar jag ska skaffa först; men så plötsligt stod det klart för mig - B U F F Y!
Självklart!
Spännande.
Hursom...hade en väldigt olustig dröm inatt som helt fick mig att ändra inställning till gårdagens inlägg ... sen visade det sig att det stämde. Mediet sa åt mig att börja skriva ned mina drömmar; eftersom jag har så stark intuition ger mina drömmar mig mycket information jag annars kan se förbi.
Ska man börja föra drömdagbok?
Varför inte.
"Du får ju rätt!"
Idag var det faktiskt nästan kusligt.
Fick sms från en person jag inte riktig sms:ar med längre.
Så sa jag till Lina exakt vem det var jag trodde jag fått sms från. Tro på fan att det stämde! Det här med min starka intuition, som jag tidigare sett som en plåga ... skulle jag inte kunna vända det till något bra? Inte något för personlig gagn; inget om spel.
Dagen har varit ganska krävande, men jag håller mig positiv. Måste man göra.
Försov mig imorse. Jobbade ju 7-21 igår och var ganska mör, tror det kan ha med det att göra. Gick in till stan för att ta bussen ut till Uni ... missar bussen med 30 sekunder.
Bara att knalla ut till universitetet ... som ett resultat av detta kom jag för sent till första föreläsningen. Good on ya, mate.
Men men, som min nyfunna potentiella vän Lollo sa, "Tror att du..." eh... kan det bara på engelska, makeade up for "det när ni hittade en gemensam nämnare i William Faulkner."
Vår lärare, Professor Lars-Åke, verkar dyngbra. Han har enorm inlevelse. Och radikala idéer som retat gallfeber på andra litteraturvetare.
En rebell.
Precis det jag älskar.
Han är underbar.
Det ska bli skönt att få lite mer skinn på benen. Jag ska ju trots allt doktorera i Engelsk Litteratur, eh? Så beslutade jag mig idag för att ta itu med plugget direkt. Ingen mening med att lagga efter från början. Jag tänker inte gå igenom det igen. Nu är det en skärpt student som skriver. Dessutom ska jag börja gymma snart. Så fort jag kommit igång med skolan. Det ska bli skönt.
Är ledig imorgon; vi ska ha scones-frukost i kollektivet. Så tänkte jag faktiskt gå ut på en långpromenad. Enligt meterolog-Ronja ska det bli jättefint väder imorgon, så det passar sig nog ganska bra.
Jag har fortfarande ett beslut att göra. Vet inte hur det kommer att bli. Tror jag tänker låta det bero litegrann. Kanske. Borde nog inte fatta viktiga beslut mitt i ett vredesutbrott. Är väldigt lugn nu, men när jag igår fattade ett beslut i min ilska känner jag att det kanske var lite förhastat. Speciellt eftersom min spåkvinna rådde mig att inte ... hm...känner mig lite paranoid i min blog. Borde inte vara det eftersom typ ingen vet om att jag har den ... bara människor som jag litar helt och fullt på. Hur som helst, har ju övervägt att säga upp kontakten ... men jag vet inte om det är en bra idé. Vill inte sluta på den noten.
Det här kommer att lösa sig.
Det måste bara få lägga sig lite, eller hur?

söndag 30 augusti 2009

Honest faces usually come attached to liars.

Vänsterjustera
The most heartbreaking moment of my life:

"Berättade inte hon för dig att hon har träffat en annan också?"


. . .
"Du är besviken på en kvinna. Relationsmässigt. Du undrar fortfarande varför. Vad det var som gick fel. Du fick ingen full förklaring. Hon har inte varit helt ärlig mot dig."


"Ena dagen talar hon om hur mycket hon tycker om dig; andra dagen så avslutar hon det."


"Att hon lämnade dig är inget annat än hennes förlust. Men, en enorm VINST för dig. Du ser det inte så nu, men du kommer att göra det framöver!"
. . .

Oärlighet uppskattas inte av mig.
Mina sår har börjat läka.
Allt jag behövde var ett svar.
Är det för mycket att kräva?
Jag omger mig inte med folk som far med osanning.
Det här kräver en riktig funderare.

"Du har väldigt stark intuition. Du förnam ju det här. Du måste lyssna på varningssignalerna. Du får ju alltid rätt."

Man tror man kan lita på folk.
Jag är naiv; godtrogen. Fullt medveten om det.
Är det verkligen så negativt att tro det bästa om folk?
Tydligen, eftersom man gång på gång blir besviken. Sårad.

Har aldrig blivit så sårad i hela mitt liv.
Ska man bli reserverad? Distanserad? Självcentrerad?
Något lär ju tydligen till för att man inte ska bli förd bakom ljuset, gång på gång på gång på gång... Jag ska ta lärdom av detta.
I won't fraking fall for it again.

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on ME.