Honest faces usually come attached to liars.

The most heartbreaking moment of my life:

"Berättade inte hon för dig att hon har träffat en annan också?"

. . .
"Du är besviken på en kvinna. Relationsmässigt. Du undrar fortfarande varför. Vad det var som gick fel. Du fick ingen full förklaring. Hon har inte varit helt ärlig mot dig."

"Ena dagen talar hon om hur mycket hon tycker om dig; andra dagen så avslutar hon det."

"Att hon lämnade dig är inget annat än hennes förlust. Men, en enorm VINST för dig. Du ser det inte så nu, men du kommer att göra det framöver!"
. . .

Oärlighet uppskattas inte av mig.
Mina sår har börjat läka.
Allt jag behövde var ett svar.
Är det för mycket att kräva?
Jag omger mig inte med folk som far med osanning.
Det här kräver en riktig funderare.

"Du har väldigt stark intuition. Du förnam ju det här. Du måste lyssna på varningssignalerna. Du får ju alltid rätt."

Man tror man kan lita på folk.
Jag är naiv; godtrogen. Fullt medveten om det.
Är det verkligen så negativt att tro det bästa om folk?
Tydligen, eftersom man gång på gång blir besviken. Sårad.

Har aldrig blivit så sårad i hela mitt liv.
Ska man bli reserverad? Distanserad? Självcentrerad?
Något lär ju tydligen till för att man inte ska bli förd bakom ljuset, gång på gång på gång på gång... Jag ska ta lärdom av detta.
I won't fraking fall for it again.

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on ME.