Honest faces usually come attached to liars.

The most heartbreaking moment of my life:

"Berättade inte hon för dig att hon har träffat en annan också?"

. . .
"Du är besviken på en kvinna. Relationsmässigt. Du undrar fortfarande varför. Vad det var som gick fel. Du fick ingen full förklaring. Hon har inte varit helt ärlig mot dig."

"Ena dagen talar hon om hur mycket hon tycker om dig; andra dagen så avslutar hon det."

"Att hon lämnade dig är inget annat än hennes förlust. Men, en enorm VINST för dig. Du ser det inte så nu, men du kommer att göra det framöver!"
. . .

Oärlighet uppskattas inte av mig.
Mina sår har börjat läka.
Allt jag behövde var ett svar.
Är det för mycket att kräva?
Jag omger mig inte med folk som far med osanning.
Det här kräver en riktig funderare.

"Du har väldigt stark intuition. Du förnam ju det här. Du måste lyssna på varningssignalerna. Du får ju alltid rätt."

Man tror man kan lita på folk.
Jag är naiv; godtrogen. Fullt medveten om det.
Är det verkligen så negativt att tro det bästa om folk?
Tydligen, eftersom man gång på gång blir besviken. Sårad.

Har aldrig blivit så sårad i hela mitt liv.
Ska man bli reserverad? Distanserad? Självcentrerad?
Något lär ju tydligen till för att man inte ska bli förd bakom ljuset, gång på gång på gång på gång... Jag ska ta lärdom av detta.
I won't fraking fall for it again.

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on ME.

Horrible is still coming. Right now I'm just trying to keep from dying.

Okay.
Jag måste få kanalisera min ilska på något annat sätt som inte skadar mig själv eller någon annan. Så jag vänder mig hit. Vet inte ens var jag ska börja. Mitt liv blev på intet sätt bättre efter denna helg. Lördagen var en katastrof som hette duga och jag kan ärligt säga att jag aldrig haft så stark ångest som jag haft idag. En väldig chock för kroppen eftersom jag gick runt i en sisådär 3 veckor och inte kände ett skvatt. Hade precis börjat kunna tolka min kropps signaler igen, och sen händer det något som dragit ned mig i ett stort, svart, djupt hål.

Som jag beskrev för Ronja så känns det som om jag har en 10-cm tjock cementmur kring mitt hjärta, men att det samtidigt är någon som SKÄR det itu med en taggtråd. Det fucking blöder, och det går ut i armarna. Jag trodde inte för mitt liv att det som hände skulle hända.

And here's where we jump on the merry-go-round of rotating knives

Hur fan lyckas vi?
Det är fan bara vi två som lyckas bli sårade av de två mest godhjärtade människorna på planeten. Vad har vi gjort för att förtjäna detta?