Calling All Angels ...

- Wilma -

20/9 2000 - 20/11 2009

-------------------------------------------------------------------------------------
Idag fick jag ta farväl av min bästa vän.
I 9 år har hon alltid vandrat vid min sida.
Varit där när ingen annan varit det.
Alltid med en vaggande svans och gungande rygg.
Har fortfarande röda prickar från när hon tog min hand och ville föra oss ut ur rummet.
Idag har jag varit med och tagit ett beslut som förövade mig det bästa som någonsin hänt mig.
Men man får tänka positivt.
Hon lider inte längre.
Stackars gumman ... hela levern var full av tumörer.
Har ont i huvudet av alla tårar. Har gråtit mer eller mindre konstant sedan klockan 9 imorse.
Det är inte verkligt.
Imorse kom hon och väckte mig 05.40.
Hon kommer inte göra det igen.
Hon kommer aldrig mer ligga utanför och invänta mig när jag kommer från tåget för att få träffa henne.
Inget mer high-five.
Gah.
Har hennes filt omkring mig.
Den luktar Wilma.
Imorgon ska jag hämta filten från bilen. Hennes filt. Den ska jag ta med mig hem. Aldrig tvätta. Alltid sova med. Hela vägen till Falun låg hon med huvudet i mitt knä.

En sak är säker. Tårar finns det gott om. De tar aldrig slut. Om det fanns något slut på dem skulle jag ha torkat ur för länge sen.
Jag är i alla fall fruktansvärt glad över att jag och Sofie tog ut henne på en liten skogspromenad i väntan på att mamma och pappa skulle komma in till Falun. Pappa ... jag har aldrig tidigare sett honom gråta. Inte som idag. Det kom nog någon tår på Anki's begravning, men idag var det ... ja, jag vet inte. Overkligt. Som allt annat denna dag. Den värsta dagen i vår familjs liv. Hon var så jävla speciell. Berörde alla hon träffade. Som mamma sa "det gick inte att träffa Wilma utan att älska henne." Det stämmer. En så sjukt speciell hund. Vår lilla skithund. Det renaste som någonsin gått på fyra ben. Röntgensköterskorna berömde hennes snällhet.
Sniffar på hennes filt.
Får hennes hundhår i munnen.
Jag önskar bara att hon vore här.
Jag har varit uppe sedan 5.40, sov väl en 4 timmar inatt ... men jag kan inte sova.
Jag fruktar morgondagen.
Ingen Wilma som kommer in med en av sina saker i munnen.
Inga ljud av klor mot parkettgolv.
Inget halsband som klirrar mot matskålen.

Hon såg ut som om hon sov.
Jag ville inte lämna henne.
Hon var ju fortfarande varm!
Och jag svär, jag hörde henne andas!
Jag ville verkligen inte lämna henne.
Hade kunnat stanna där för evigt med henne.
Visste inte var jag skulle lägga sista pussen.
Sista orden var dock lätta.
"Jag älskar dig över allt annat!"
Kroppen rycker. Av hulkningar.
Allt man älskar rycks ifrån en.
Så jävla orättvist.
Jag hatar CANCER!!
Lilla gumman ... helt angripen. Om det inte hade varit för massa elakartade äckelcystor skulle hon säkert levt en 5 år till. Hon hade så mkt kärlek kvar att ge. Hon kämpade på in i det sista. Pigg. Glad.
Min sista bild av henne i livet är när hon, helt vinglig av lugnande, går iväg mot operationssalen. Hon vänder sig om, tror hon ska följa med oss. Men vi står i samlad trupp och låter henne föras bort. Jag ser hur hon går in genom dörren, lydig som vanligt, och vänder sitt huvud åt vänster; mot oss. Sen stängs dörren. Nästa gång jag ser henne har hon ... somnat in.
Det kommer aldrig finnas någon hund som henne.
Jag hoppas bara att hon har det bra nu.
Att hon vet att hon är älskad och fruktansvärt, fruktansvärt saknad.
Och att vi snart får vara tillsammans igen.
Jag vet att hon väntar på mig däruppe. Med Fräs. Anki.

Wilma ...
Jag älskar dig.
Över allt annat.
...

När du hör den här signalen, då vet du att det är dags att vända blad.

Jag hörde signalen.
Varningsklockorna började iofs ringa för länge sedan.
Men nu har jag äntligen tagit mod till mig och faktiskt vänt blad.
Man skulle kunna säga att jag t.o.m. avslutat ett helt kapitel.
Med hjälp av Lina. ;)

Fick en lektion i "stå upp för dig själv". Which I did. Sen att detvar Lina som fick styra, och jag beklagade mig över bristen på Alice som kunde vara här och hålla min hand. But it's done now. Sweeeet.

Gårdagens tankegångar finns väl fortfarande i mitt system, fast jag tror mitt förstånd har börjat återta kontrollen över mitt känsloliv litegrann. Jag har nästintill beslutat mig för att låta det som sker ske. Glöm ej, det är mitt beslut IDAG - imorgon kan det vara något helt annat. Jag själv är nog den mest inkonsekventa människan jag känner. Lina kallar mig ambivalent. Det är jag ju också. Men om jag tänker lite längre så vet jag ju faktiskt att det är mycket som ska till för att DET skulle hända. Och det är inte enbart upp till mig. Låt oss ge det ett par år.

Idag var jag och Lina på bio. Paranormal Activity. Activity var just det som saknades. Mestadels satt jag i stolen och väntade på att något gastkramande skulle hända. Speciellt som man hört att folk fått åka med ambulans från biograferna i USA. Kan det kanske bero på att folk i USA har en tendens att vara lite mer... oh, I don't know RELIGIÖSA än vi här i Sverige. Vilket betyder att vi kanske är lite mer rationella och logiska i vårt tankesätt.
Sen tror jag på spöken, och ja, jag tror att folk kan bli possessed. Kanske inte av hyenor, men av paranormala fenomen? Visst. Det är skönt att tro på lite spännande saker.
När jag var yngre blev jag besviken för att jag aldrig skulle få stöta på orcher, drakar, etc. på mina spatseringar i skogen. Jag minns att pappa kom upp till en gråtande ung Caro som var ledsen för att hon ville vara en hob och aldrig skulle bli det. Stackars pappa, han har varit med om mycket ;)

Nu har jag just avslutat ett ca 1,5 timmes långt samtal med Alice. Som vanligt fick vi med både det ena och det andra i vårt samtal. I can't stress enough how important she is to me.

Tänker bara låta tankarna flöda.
Med viss censur.
Jag är bara så förvirrad just nu.
Allt är ett enda virrvarr.
Men för en gångs skull beslutade jag, med hjälp av min underbara rumskamrat, att istället för att följa känslorna låta hjärnan och det sunda förnuftet bestämma.
Det är därför som jag idag, en lördagskväll med Kiss Kiss Bang Bang på Stället, har legat i horisontal ställning med Lina hela dagen i skinnsoffan och kollat på säsong 4 av Sex and the City. Vi har känt oss ömsom patetiska, ömsom ... tillfreds med situationen.
Hade det inte varit för recent events skulle jag gått ut ikväll.
Men jag är svag.
I onsdags beslutade jag mig för att vissa förändringar skulle till.
När nu dessa brutits mot återigen ... ja, då ligger jag här och lyssnar på Cranberries.
Jag får skylla mig själv.
Tuffa till mig lite.
Den här veckan har faktiskt inte alls varit särskilt bra.
Den har visserligen innehållit många positiva saker också, men min förvirring har nog aldrig varit så stark som den är just idag. Just rörande denna sak iaf.

I can stop having flashbackz nao plz? K thx bye.

Det sista jag behöver.

Jag vet knappast hur dessa tankar har uppstått. I was doing fine a cpl of weeks ago!
Antar att universum tänkte, "hey, nu har den här bruden varit stabil i sitt känsloliv på TOK för länge ... let's fuck her up again!"
Det är precis det jag är.
Hela situationen, till och med.
Fucked up.
Sen sker det vissa småsaker ... småsaker som trots sin egentligen ringa betydelse väger så enormt mycket för denna extremt känslomässiga person.
Lina ger mig de bästa råden jag någonsin fått.
Vet dock inte hur man ska gå till väga för att slå dem igenom.
Punch a hole through my heart, SNÄLLA - tappa det på sedan länge surnade safter.
Jag saknar kontroll.
Varför ge sig in på en väg som bara leder till ett enda, redan förbestämt slut?

"Love isn't brains, children.
It's blood.
Blood screaming inside you to work its will."

My life is not running low on dramatic irony

Yup.
På något sätt har vissa "misstankar" kommit fram till personen de rörde.
Men nu är det ju faktiskt så att allt var ett missförstånd.
Ett feltolkande.
Mediet sa aldrig att jag hade blivit utsatt för otrohet. Det var inte det det handlade om.
Så jag antar att personen som fört fram det till vederbörande har lagt in ena tolkningar. Vem det nu är. Vet inte, var faktiskt ganska full förra fredagen, kan ju faktiskt vara så att jag har låtit something slip. Som denna person nu, som sagt, tolkat fel.
Oh well. Water under the bridge, eh?
Spelar ingen roll längre.

Idag har jag och Lina rensat alla avlopp i hela kollektivet. Vi fann en skatt! Och en död mus. Ok, musen var en överdrift, men skatten var äkta. Den bestod av 3 st 10-öringar. Slutsats: Våra avlopp har inte rensats på ett tag.
Det blev faktiskt en hel del skratt och kväljningar yttrade av min kära medarbetare.

Mycket har hänt på sistone, men jag vet inte riktigt om det är något jag orkar gå igenom igen. Mår i alla fall ganska mkt bättre. Är ganska nervös inför fredagen, dock. :s
Samtidigt som jag längtar sjukt mkt till det som finns att tillgå i hufvudstaden. Ska ju faktiskt få träffa 2 av mina bästa vänner: Lotta & Kat. Epic fun.

Idag har det stormat så inåt helvete. Vilket betydde att jag skippade långpromenaden. Tvättade i förmiddags och varvade med Final Fantasy VI. Det börjar bli så pass kul att det är svårt att sluta. Ack och ve, tenta nästa onsdag. Måste nog kanske börja råplugga lite hårdare. Ska hålla föredrag om Mãoris imorgon. 4-5 minuter. Har mina små lappar. Blir nog inga problem. Hade en liten nostalgikväll igår ... blev väldigt rörd av Nyzeeländska nationalsången. Längtar. Så hårt.

Gårdagen var mkt produktiv. Drack kaffe till Knight Rider, gick iväg och tränade och på en liten promenad ... så dammsög jag och skurade hela lägenheten. Så fient så. Blir nästa träningspass imorgon. w00t woot.
Sen fick jag en liten släng av anarki idag. Pratade med en kvinna från katthemmet som desperat och regelmässigt försökte lägga sig i vilka förutsättningar min planerade katt var tvungen att vistas i. INGEN säger åt mig vad jag ska göra. Lärare, visst. Men en tant från katthemmet som borde vara lycklig över att någon vill hjälpa till? Resultatet blev att stoltheten och min rebelliska sida tackade nej till katten. Innätad balkong - jo, jag tackar.
Som tur är har jag nu en liten grå kisse med gula ögon på gång. Och den ska ta mej fan få visa själv vad den går för. Längtar ...

Jag:
Hos Dig är jag stark
Hos Dig är jag underbar
Hos Dig har jag allt
Där vågar jag stanna kvar
Men när Du inte ser
När Du inte rör mig
Kan Du ha hittat nån annan
Säg nu hur Du ser mig

Jag undrar om Du
Hade kraft o ge Dig av
Eller mod o stanna kvar
Vågat bygga på nåt nytt
Jag undrar om Du
Har kunnat ge och kunnat ta
Kunnat öppna Dig som jag
Vågat vara här och nu
För allt jag kräver är ett svar

Hon:
När jag tagit slut
När jag inte orkar mer
När rädslan tar vid
Rädslan förstår mig mer
Då kan jag inte se
Kan jag inte röra Dig
Har jag då hittat nån annan . . .

That's not where I dangle it.

Har bokat tid för gaddning. 17 september. Min efterlängtade andra tatuering.

Har gått ett bra tag i osäkerhet om vilken av mina planerade tatueringar jag ska skaffa först; men så plötsligt stod det klart för mig - B U F F Y!

Självklart!

Spännande.

Hursom...hade en väldigt olustig dröm inatt som helt fick mig att ändra inställning till gårdagens inlägg ... sen visade det sig att det stämde. Mediet sa åt mig att börja skriva ned mina drömmar; eftersom jag har så stark intuition ger mina drömmar mig mycket information jag annars kan se förbi.

Ska man börja föra drömdagbok?

Varför inte.

"Du får ju rätt!"

Idag var det faktiskt nästan kusligt.

Fick sms från en person jag inte riktig sms:ar med längre.

Så sa jag till Lina exakt vem det var jag trodde jag fått sms från. Tro på fan att det stämde! Det här med min starka intuition, som jag tidigare sett som en plåga ... skulle jag inte kunna vända det till något bra? Inte något för personlig gagn; inget om spel.

Dagen har varit ganska krävande, men jag håller mig positiv. Måste man göra.

Försov mig imorse. Jobbade ju 7-21 igår och var ganska mör, tror det kan ha med det att göra. Gick in till stan för att ta bussen ut till Uni ... missar bussen med 30 sekunder.

Bara att knalla ut till universitetet ... som ett resultat av detta kom jag för sent till första föreläsningen. Good on ya, mate.

Men men, som min nyfunna potentiella vän Lollo sa, "Tror att du..." eh... kan det bara på engelska, makeade up for "det när ni hittade en gemensam nämnare i William Faulkner."

Vår lärare, Professor Lars-Åke, verkar dyngbra. Han har enorm inlevelse. Och radikala idéer som retat gallfeber på andra litteraturvetare.

En rebell.

Precis det jag älskar.

Han är underbar.

Det ska bli skönt att få lite mer skinn på benen. Jag ska ju trots allt doktorera i Engelsk Litteratur, eh? Så beslutade jag mig idag för att ta itu med plugget direkt. Ingen mening med att lagga efter från början. Jag tänker inte gå igenom det igen. Nu är det en skärpt student som skriver. Dessutom ska jag börja gymma snart. Så fort jag kommit igång med skolan. Det ska bli skönt.

Är ledig imorgon; vi ska ha scones-frukost i kollektivet. Så tänkte jag faktiskt gå ut på en långpromenad. Enligt meterolog-Ronja ska det bli jättefint väder imorgon, så det passar sig nog ganska bra.

Jag har fortfarande ett beslut att göra. Vet inte hur det kommer att bli. Tror jag tänker låta det bero litegrann. Kanske. Borde nog inte fatta viktiga beslut mitt i ett vredesutbrott. Är väldigt lugn nu, men när jag igår fattade ett beslut i min ilska känner jag att det kanske var lite förhastat. Speciellt eftersom min spåkvinna rådde mig att inte ... hm...känner mig lite paranoid i min blog. Borde inte vara det eftersom typ ingen vet om att jag har den ... bara människor som jag litar helt och fullt på. Hur som helst, har ju övervägt att säga upp kontakten ... men jag vet inte om det är en bra idé. Vill inte sluta på den noten.

Det här kommer att lösa sig.

Det måste bara få lägga sig lite, eller hur?

Honest faces usually come attached to liars.

The most heartbreaking moment of my life:

"Berättade inte hon för dig att hon har träffat en annan också?"

. . .
"Du är besviken på en kvinna. Relationsmässigt. Du undrar fortfarande varför. Vad det var som gick fel. Du fick ingen full förklaring. Hon har inte varit helt ärlig mot dig."

"Ena dagen talar hon om hur mycket hon tycker om dig; andra dagen så avslutar hon det."

"Att hon lämnade dig är inget annat än hennes förlust. Men, en enorm VINST för dig. Du ser det inte så nu, men du kommer att göra det framöver!"
. . .

Oärlighet uppskattas inte av mig.
Mina sår har börjat läka.
Allt jag behövde var ett svar.
Är det för mycket att kräva?
Jag omger mig inte med folk som far med osanning.
Det här kräver en riktig funderare.

"Du har väldigt stark intuition. Du förnam ju det här. Du måste lyssna på varningssignalerna. Du får ju alltid rätt."

Man tror man kan lita på folk.
Jag är naiv; godtrogen. Fullt medveten om det.
Är det verkligen så negativt att tro det bästa om folk?
Tydligen, eftersom man gång på gång blir besviken. Sårad.

Har aldrig blivit så sårad i hela mitt liv.
Ska man bli reserverad? Distanserad? Självcentrerad?
Något lär ju tydligen till för att man inte ska bli förd bakom ljuset, gång på gång på gång på gång... Jag ska ta lärdom av detta.
I won't fraking fall for it again.

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on ME.

Horrible is still coming. Right now I'm just trying to keep from dying.

Okay.
Jag måste få kanalisera min ilska på något annat sätt som inte skadar mig själv eller någon annan. Så jag vänder mig hit. Vet inte ens var jag ska börja. Mitt liv blev på intet sätt bättre efter denna helg. Lördagen var en katastrof som hette duga och jag kan ärligt säga att jag aldrig haft så stark ångest som jag haft idag. En väldig chock för kroppen eftersom jag gick runt i en sisådär 3 veckor och inte kände ett skvatt. Hade precis börjat kunna tolka min kropps signaler igen, och sen händer det något som dragit ned mig i ett stort, svart, djupt hål.

Som jag beskrev för Ronja så känns det som om jag har en 10-cm tjock cementmur kring mitt hjärta, men att det samtidigt är någon som SKÄR det itu med en taggtråd. Det fucking blöder, och det går ut i armarna. Jag trodde inte för mitt liv att det som hände skulle hända.

And here's where we jump on the merry-go-round of rotating knives

Hur fan lyckas vi?
Det är fan bara vi två som lyckas bli sårade av de två mest godhjärtade människorna på planeten. Vad har vi gjort för att förtjäna detta?

Jag ska bli kung av Lejonklippan.

Skön dag.
Klockan 14 mötte jag Sophie och Kim i mitt påskiga hår. Har verkligen sett ut som en kyckling i skallen idag. Nu, en blondering och 2 kurer med silverschampoo senare vet jag inte alls hur jag ser ut i huvet :P
Hur som haver stack vi till Espresso House och drack Mocha, Kaffe och Te i ett par timmar. Vi hann diskutera C-uppsats, gamla minnen, kärlek or in my case the lack of same, ångest, fest och...brownies. Mycket trevligt. Så träffade jag min gamla klasskompis Christian...som jag inte sett sedan 1998.
Intressant.
Så kom Alice förbi vid 18.30-snåret. Vi käkade thai-gryta (ÄLSKAR!!!), och skulle meka på cykeln, men klantskallen (JA!!) hade glömt cykellåset, så det var kört. Vi var lite extra tjejiga istället och blonderade mitt hår, och stoppade popcorn i både näsor och öron. Sedan kom Ronja över med världens godaste cigg, Kalle kom hem (äntligen), och vi käkade kladdkaka, rökte och kollade på Lejonkungen. Grät i slutet, precis som vanligt.

Blev fruktansvärt lycklig imorse eftersom jag för första gången på flera veckor faktiskt KÄNDE något. Det var visserligen ångest över C-uppsatsen som jag inte vet hur jag ska hinna bli klar med, men jag kände något i alla fall. Jag borde visserligen ha förstått att känslorna var på väg tillbaks eftersom jag fick sån där ångest/ilskakänning i armarna igår. Sen trampar jag lite på tårna gällande denna blog, så jag vet inte riktigt om jag ska skriva vad det handlade om, men... ja, vi får se. Så nu kan jag i alla fall känna något igen. Och det känns faktiskt jefligt bra mellan mig och Alice. Vilket är väldigt skönt. Jag har faktiskt gjort en liten själsrannsakan den senaste veckan och kommit fram till mycket positiva insikter...
Fan, det här blir ju inte konstruktivt över huvud taget. Tror jag är på tok för trött för att skriva nu, egentligen. Och Kim kommer över imorgon bitti för heldagsplugg...kanske jag kan ta en paus från pluggandet och fortsätta lite mer imorgon.
Hur som helst så älskar jag mina underbara vänner något extremt idag, och jag är faktiskt glad över att jag in i det närmsta skippade plugg idag (har faktiskt skrivit lite) och umgicks med dem. Mycket värt det. <3

The Sun Will Set For You

I close both locks below the window.
I close both blinds and turn away.
Sometimes solutions aren't so simple.
Sometimes goodbye's the only way.

And the sun will set for you,
The sun will set for you.
And the shadow of the day,
Will embrace the world in grey,
And the sun will set for you.

Pink cards and flowers on your window,
Your friends all plead for you to stay.
Sometimes beginnings aren't so simple.
Sometimes goodbye's the only way.

And the sun will set for you,
The sun will set for you.
And the shadow of the day,
Will embrace the world in grey,
And the sun will set for you.
And the shadow of the day,
Will embrace the world in grey,
And the sun will set for you.
And the shadow of the day,
Will embrace the world in grey,
And the sun will set for you...

Love bipolar

Mm.
Precis. Bra beskrivning.

It's like a whirlwind inside of my head

It's like I can't stop what I'm hearing within

...
Så ruskigt trött på min C-uppsats. Får äntligen 2 consecutiveiga lediga dagar på en vecka, solen skiner och jag sitter och ugglar i mossen med Kim och skriver på C-uppsatsen. Men nu har jag iaf kommit igång. Det enda jag vill göra just nu är att gå ut och parta järnet med Ronja. Det blir dock lite svårt eftersom hon för närvarande är i Barcelona (huh? THAT BITCH!). Men när hon kommer hem, då jävlar blir det hon, jag och en flaska Absolut och Dope med You Spin Me Round (like a record) på repeat. Ho yes! Känner att jag vill dansa ur mig de senaste månaderna och börja på ny köl. Fan, tacka fan för henne. Vet inte var jag hade befunnit mig i mitt psyke om jag inte hade haft Ronja. Sen är det ju en synnerligen absurd situation som har fört oss samman.
För att göra en lång historia kort så lärde vi känna varandra eftersom hon var bästis till min dåvarande flickvän. Så började hon typ dejta en av mina bästa kompisar och rumskompis. Men det sket sig. Och det gjorde det som bekant för mig och tjejen också. Men jag och Ronja har nu blivit extremt nära vänner. Och som sagt, tacka fan för henne. <3

In love with a fairytale?

I'm already cursed.


Nu har inte jag gjort något inlägg på ett tag. Liksom med min dagbok finns det en orsak till det: Jag mår BÄTTRE!
Men nu börjar klockan bli på tok för mkt och jag ska upp och jobba imorgon, så jag antar att jag får recapa de senaste dagarna...imorgon.

With You

I woke up in a dream today
To the cold of the static and put my cold feet on the floor
Forgot all about yesterday
Remembering I'm pretending to be where I'm not anymore
A little taste of hypocrisy
And I'm left in the wake of the mistake slow to react
Even though you're so close to me
You're still so distant
And I can't bring you back

It's true the way I feel
Was promised by your face
The sound of your voice
Painted on my memories
Even if you're not with me
I'm with you

You, now I see, keeping everything inside
with you
You, Now I see, Even when I close my eyes

I hit you and you hit me back
We fall to the floor the rest of the day stands still
Fine line between this and that
When things go wrong I pretend the past isn't real
I'm trapped in this memory
And I'm left in the wake of the mistake slow to react
So even though you're close to me
You're still so distant
And I can't bring you back

It's true the way I feel
Was promised by your face
The sound of your voice
Painted on my memories
Even if you're not with me
I'm with you

You, now I see, keeping everything inside
with you
You, Now I see, Even when I close my eyes
With you
You, now I see, keeping everything inside
with you
You, Now I see, Even when I close my eyes

No, no matter how far we've come
I can't wait to see tomorrow
No, no matter how far we've come I
I can't wait to see tomorrow

With you
You, now I see, keeping everything inside
with you
You, Now I see, Even when I close my eyes
With you
You, now I see, keeping everything inside
with you
You, Now I see, Even when I close my eyes

all work n no play

Fucking kul!
Jag hade skrivit värsta långa inlägget och sen "Vi är ledsna. Firefox har kraschat."
Fuck Firefox. Fuck everything.
Äsch, det var ingenting viktigt iaf. Bara en uppdatering om hur jag äter eller rättare sagt inte gör det. Fast jag har ätit litegrann idag. Klarar bara inte av att äta frukost och middag. Frukosten pinar jag i mig till den graden att jag nästan kräks. Det är fan för tidigt att äta frukost kl. 6. Whatever.
Jag gör fan ingenting annat än att jobba nuförtiden. Kommer hem runt 22, duschar, kollar på ett BSG och äter något (en liten tallrik fil idag w00t w00t), tar en rök och går sedan och lägger mig och läser tills jag somnar. Sen går jag upp kl. 5 på morgonen. Eller rättare sagt, jag SKA gå upp klockan 5, men det händer ofta att jag inte tar mig ur sängen förrän 5.45.
Fick i alla fall äntligen träffa Amanda på jobbet idag. Hon som alla tjatat om att jag är lik i 4 veckor. Nästintill alla har sagt det. Visst finns det många likheter i vårt sätt, men utseendemässigt? Njae. Jag kan inte för mitt liv förstå att den människan inte är gay. Eller så är hon det men, liksom jag, undviker att komma ut på sin arbetsplats. Dunno. Kanske bi. Bisexualitet är så himla överreklamerat. Överpresenterat. Jag är så jävla tacksam över att jag insåg att jag inte var det. Det är ju faktiskt ofta en övergång för många människor. Eller så är det kanske människor som tycker om sex i alla dess former. Vilket iofs är vad ordet betyder. Med former läs: kön. Jaja. Jag har iaf accepterat min homosexualitet nu ett tag. Visserligen gjorde jag ett par snedsteg efter att det tog slut mellan mig och Ida, men jag behövde destruktiviteten i det. Men nu är det slut med det. Inget mer destruktivt casual sex för min del. Inte med män, i alla fall. Efter detta break up känner jag att jag har ingen som helst lust att göra något destruktivt. Inte på det sättet, i alla fall. I'm going through something, så jag vet inte riktigt om jag ska svära på mitt liv att jag inte kommer att göra något dumt, men jag vet i alla fall att jag inte tänker springa ut och ragga upp någon karl. Jag vill inte att någon rör i mig just nu. Inget gratuitous touching. Jag som tidigare varit extremt fysisk med alla människor blir bara förbannad nu om någon rör vid mig. Jag kan krama mina kompisar och hålla handen med mina pensionärer, men där tar det nästan stopp. Jag vill inte att någon lutar huvudet på min axel just nu eller på andra sätt rör vid mig. Det kanske är förståeligt. I dunno. Det går över.
Jag har aldrig varit sådan som jag är nu. Och det har inte bara med mitt break up att göra. Det har att göra med många andra omständigheter. Ingenting klaffar just nu.

Jag har blivit dumpad.
Jag är pank.
Jag jobbar 100% och pluggar på 75%.
Jag äter knappt.
Jag orkar inte laga mat eller gå och handla.
Jag förstår ingenting.

Srsly, dygnet skulle behöva ha minst 36 timmar för att jag skulle hinna med allt jag måste göra.
Men imorgon slutar jag kl. 16 och jag MÅSTE, verkligen MÅSTE gå och handla imorgon.
Sen måste jag också boka biljetter till Harry Potter. Vi får se om det blir någon fika innan. Det känns bara som om ju fler frågor får svar på, desto mer förvirrad blir jag.
The pain is not a friend.

Coffee, cigarettes and...bananapancakes?

Just det.
Så ser min diet ut för tillfället.
Bara tanken på mat får mig att vilja kräkas.
Jag åt hemma hos föräldrarna i helgen och det fungerade relativt bra. Jag har aldrig varit så här förut. Jag menar, jag ÄLSKAR att äta. Men just nu får jag bara inte ner nånting. Jag kan ha det i munnen, men det är när jag ska svälja det som jag får kväljningar. Kim tror att jag är deprimerad. Det är jag inte. Sure, I'm going through something, en tillfällig svacka, mayhap, men jag ska väl ändå kunna äta för det? Varje dag på jobbet blir jag snurrig och måste ta en hård macka för att återställa blodsockernivån i kroppen. I övrigt dricker jag mest kaffe och röker. Fy fan vad jag röker. And what's worse är att jag fan fått Ronja att ta ett par bloss då och då.
Var hos henne igår och vi fick båda ranta av oss om våra ex-respektive. Grymt skönt.
Kim kom över runt 17 imorgon, när jag hade kommit hem från jobbet, och vi satte oss för att jobba på C-uppsatsen. Nån gång runt 21 tyckte Ronja att jag skulle komma över och kolla på en break up-film med henne. Yeah, right. Break up my ass! Det var ju bara massa pluttinuttkärlek .P
Hur som haver var det väldigt trevligt. Vi kan verkligen prata, hon och jag. Jag är verkligen glad över att hon blivit en del av min liv, underbara människan.
I övrigt hade jag och A vårt första post-break up-talk igår...typiskt nog dog hennes telefon. Det kändes bra tills jag kände mig tvungen att dra upp något som är lite awkward...att jag packat ihop hennes grejer. fna, man tänker inte hur mycket saker det faktiskt blir. Men vi ska ju ses på torsdag. Gå på Harry Potter. Hon, jag, Ronja och Kim. Är de våra förkläden, kanske? Ska försöka få till stånd en fika med henne...tror jag. Ronja anser att vi inte bör ha kontakt på att tag för att ge mig tid och utrymme att komma över henne. Men jag vet inte. Det är ganska svårt att gå från att höras av varje dag och berätta allt för en person till att helt plötsligt inte ha någon kontakt över huvud taget på kanske flera månader. Speciellt när jag vet med mig att hon inte mår bra alls. Men vi får se. Nu får rant-sessionen vara över, får jag har faktiskt tänkt knalla till jobbet idag och på så sätt vila mina stackars blå fotknölar som uppkommer pga mina inlines.
To be continued...

What ravages of spirit
Conjured this temptuous rage
Created you a monster
Broken by the rules of love
And fate has led you through it
You do what you have to do
And fate has led you through it
You do what you have to do ...
And I have the sense to recognize that
I don't know how to let you go
Every moment marked
With apparitions of your soul
I'm ever swiftly moving
Trying to escape this desire
The yearning to be near you
I do what I have to do
The yearning to be near you
I do what I have to do
But I have the sense to recognize
That I don't know how
To let you go
I don't know how
To let you go
A glowing ember
Burning hot
Burning slow
Deep within I'm shaken by the violence
Of existing for only you
I know I can't be with you
I do what I have to do
I know I can't be with you
I do what I have to do
And I have sense to recognize but
I don't know how to let you go

De små sakerna är faktiskt också jobbiga.
Att göra slut är jävligt hårt, don't get me wrong, men det som kommer efteråt är heller ingen dans på rosor.

Bara att t.ex. byta bakgrundsbild på datorn och telefonen, delete:a musik man förknippar med den man i framtiden kommer att få referera till som sitt "ex" istället för "flickvän", "kärleken", och allehanda namn jag använt mig av, packa ihop saker, ta ner foton när man som nykärt par kysser varandra, eller teckningar och dikter...sånt där sockersött. För att inte tala om alla SMS och MMS man hållt fast vid under förhållandet för att man blir så rörd av att tänka på hur det var i början, when it was all new and everything was a discovery. Sen är det också att vänja tanken vid att man är "singel" och inte har ett gemensamt känsloliv längre. De sex bokstäverna som tidigare gav mig en känsla av trygghet får mig nu att vilja låtsas som om torsdagen aldrig hänt. Bara att trycka på "Cancel Relationship" på Facebook är fan självplågeri!
Men jag fick i alla fall åka tillbaks till Kopparberg i fredags. Sjukanmälde mig på jobbet och åkte i fredags eftermiddag hem till mor, far, övrig släkt, Kopparbergsbor och vovven.

Det var skönt att fly verkligheten en stund. Även om man hade sina breakdowns, I won't lie to ya...men att få spendera ett par dagar med familjen och mina underbara vänner skingrade tankarna om än litegrann. Vi råfestade i lördags. Ronja, underbara Ronja, fick leka psykolog med mig där ett tag på lördagskvällen, ett jobb som Matilda tog på sig i fredags när jag fick en liten härdsmälta efter Patrik 1.5
Men i övrigt har det faktiskt varit riktigt trevligt. Man har inte riktigt haft utrymme för att tänka särskilt mycket, och kanske är det lika bra? Jag har i alla fall insett att jag inte gjort något fel. Att man blivit ett offer för omständigheterna, nästintill. Men men. Jag ångrar ingenting. Med henne hade jag det lyckligaste halvåret i mitt liv och jag älskar henne något innerligt också som vän. Hon är ju trots allt en av mina absolut bästa vänner. Jag tycker vi kommit varandra ganska nära på kort tid. Känner att vi kan prata om allting och varför ska man då kasta bort det? Det finns liksom ingen som helst bitterhet emellan oss eftersom det inte var någon som gjorde något fel. Vi hade en perfekt relation. Och vi kommer att få en underbar vänskap. Vi har hela tiden haft en underbar vänskap, men kanske ska vi ta det lite lugnt på umgängesplanet ett tag. Vi ska visserligen gå på Harry Potter på torsdag, och det tänker jag inte banga för. Som alltid ska det bli kul att se henne, dessutom SA vi redan från början att vi skulle gå på den. Hon är den enda jag vill se den med. Jag har sett fram emot hennes reaktion när..ja, det som händer i slutet av boken, händer.

I övrigt är jag sjukt tacksam för mina vänner.
Och jag har en ny Gud: S I D V I C I O U S

I picture you in the sun wondering what went wrong
And falling down on your knees asking for sympathy
And being caught in between all you wish for and all you seen
And trying to find anything you can feel that you can believe in

I know I would apologize if I could see your eyes
cause when you showed me myself I became someone else
But I was caught in between all you wish for and all you need
I picture you fast asleep
A nightmare comes
You can't keep awake

cause if I find
If I find my own way
How much will I find
If I find
If I find my own way
How much will I find
You

I don't know anymore
What it's for
Im not even sure
If there is anyone who is in the sun
Will you help me to understand
cause I been caught in between all I wish for and all I need
Maybe you're not even sure what it's for
Any more than me

I feel like I've been split down the center and half of me is lost

Tyvärr.
Orkar inte skriva.

I just want to dance!

Ursäkta gårdagens überdeppiga, unmakingsensiga inlägg.

blogträsk?

Som alla andra dåliga idéer så kom också denna efter midnatt. Jag vet inte hur jag som initiell blog-motståndare (min förkärlek till engelska förbjuder mig från att stava ordet med 2 'g', precis som jag stavar mitt smeknamn, Caro, med 1 'r' - om du inte skriver med 1 'r' kan du lika gärna kalla mig Aron eller vad som helst - det är inte jag) kunde få för mig att skaffa en blog. Eller faktiskt, jag vet PRECIS varför! Jag har jobbat 6 skift denna vecka, kom hem kl. 17, dvs 12 timmar efter att jag gick upp, och satte igång med storstädning av hela lägenheten, slöglodde på en film (Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon) som alla med god filmsmak kan skippa, ringde till Alice och skrattade nästintill hela tiden mitt övertrötta laughter i hennes öra (stackare)...så fick jag vädra munlädret ytterliggare när jag i min söndagsdepression fick för mig att ringa till Lotta. Mycket uppmuntrande samtal. Jag har verkligen helt fantastiskt bra människor i mitt liv. Återigen har jag sidetrackat...anledningen till detta blogeri är helt enkelt att jag ligger helt knackered i vardagsrumssoffan och min dagbok ligger lååååååångt bort, ända inne på mitt rum. Det är hela 30 steg (MINST!) bort dit...På tal om dagböcker har de förut så undangömda och repressade gamla dagböckerna som behandlar mitt liv innan Örebro kommit upp ur hiding - jag har helt sonika kommit på att jag ska börja bearbeta vissa undantryckta saker som visserligen tillhör mitt avskärmade förflutna, men som troligtvis kommer ploppa upp när man minst behöver det unless jag dealar med det once and for all. Av denna anledning kan det ju kanske vara ganska skönt att skriva av sig. Just nu känner jag mig mest ensam, tror jag. Simon sover, Kalle är i Kopparberg och kärleken har jag inte träffat på en vecka. Min första kväll som jag är helt för mig själv och vad gör jag - jag är så van med sällskap att jag känner mig helt..frozen, typ. Kan ju iofs bero på att denna jobbvecka varit helt sjukt stressig och sömnen har väl inte heller på topp. Jag, nattugglan Caro, kan knappt hålla ögonen öppna och klockan är inte mer än 00.30-ish. Sa till Alice redan kl. 22 att jag nog snart skulle lägga mig, och i vanlig ordning gick det helt åt frakskotta. Men det här är inte jag. Jag studsar allt som oftast omkring med ett leende på läpparna och med ett skämt på tungan (vare sig det är uppskattat eller inte).
Men det kanske inte har varit världens mest självförtroendeingivande vecka (fast på många sätt har det faktiskt varit det)...jag är nog mest trött. Är inte van vid det. Känns knepigt att considera att få sova till klockan 9 som SOVMORGON mellanrad två utropstecken.
Klockan 08.45 ringer min klocka imorgon bitti för då är det - KNIGHT RIDER! Vilket måste vara en av de sämsta serierna som någonsin gjort, men jag och Kalle har fått för oss att vi måste titta på det, bara just därför att det är så ruttet. T.o.m. Hanzo brukar sitta med och titta. Dessutom är det alldeles lagom att avnjuta morgonkaffet till någon så totalt IQ-befriad som Michael Knight, aka David Hasselhoff.
Kommer det bli fler inlägg?
Frak if I know. Kanske nästa gång jag känner mig för lat för att hämta dagboken?