My life is not running low on dramatic irony

Yup.
På något sätt har vissa "misstankar" kommit fram till personen de rörde.
Men nu är det ju faktiskt så att allt var ett missförstånd.
Ett feltolkande.
Mediet sa aldrig att jag hade blivit utsatt för otrohet. Det var inte det det handlade om.
Så jag antar att personen som fört fram det till vederbörande har lagt in ena tolkningar. Vem det nu är. Vet inte, var faktiskt ganska full förra fredagen, kan ju faktiskt vara så att jag har låtit something slip. Som denna person nu, som sagt, tolkat fel.
Oh well. Water under the bridge, eh?
Spelar ingen roll längre.

Idag har jag och Lina rensat alla avlopp i hela kollektivet. Vi fann en skatt! Och en död mus. Ok, musen var en överdrift, men skatten var äkta. Den bestod av 3 st 10-öringar. Slutsats: Våra avlopp har inte rensats på ett tag.
Det blev faktiskt en hel del skratt och kväljningar yttrade av min kära medarbetare.

Mycket har hänt på sistone, men jag vet inte riktigt om det är något jag orkar gå igenom igen. Mår i alla fall ganska mkt bättre. Är ganska nervös inför fredagen, dock. :s
Samtidigt som jag längtar sjukt mkt till det som finns att tillgå i hufvudstaden. Ska ju faktiskt få träffa 2 av mina bästa vänner: Lotta & Kat. Epic fun.

Idag har det stormat så inåt helvete. Vilket betydde att jag skippade långpromenaden. Tvättade i förmiddags och varvade med Final Fantasy VI. Det börjar bli så pass kul att det är svårt att sluta. Ack och ve, tenta nästa onsdag. Måste nog kanske börja råplugga lite hårdare. Ska hålla föredrag om Mãoris imorgon. 4-5 minuter. Har mina små lappar. Blir nog inga problem. Hade en liten nostalgikväll igår ... blev väldigt rörd av Nyzeeländska nationalsången. Längtar. Så hårt.

Gårdagen var mkt produktiv. Drack kaffe till Knight Rider, gick iväg och tränade och på en liten promenad ... så dammsög jag och skurade hela lägenheten. Så fient så. Blir nästa träningspass imorgon. w00t woot.
Sen fick jag en liten släng av anarki idag. Pratade med en kvinna från katthemmet som desperat och regelmässigt försökte lägga sig i vilka förutsättningar min planerade katt var tvungen att vistas i. INGEN säger åt mig vad jag ska göra. Lärare, visst. Men en tant från katthemmet som borde vara lycklig över att någon vill hjälpa till? Resultatet blev att stoltheten och min rebelliska sida tackade nej till katten. Innätad balkong - jo, jag tackar.
Som tur är har jag nu en liten grå kisse med gula ögon på gång. Och den ska ta mej fan få visa själv vad den går för. Längtar ...

Jag:
Hos Dig är jag stark
Hos Dig är jag underbar
Hos Dig har jag allt
Där vågar jag stanna kvar
Men när Du inte ser
När Du inte rör mig
Kan Du ha hittat nån annan
Säg nu hur Du ser mig

Jag undrar om Du
Hade kraft o ge Dig av
Eller mod o stanna kvar
Vågat bygga på nåt nytt
Jag undrar om Du
Har kunnat ge och kunnat ta
Kunnat öppna Dig som jag
Vågat vara här och nu
För allt jag kräver är ett svar

Hon:
När jag tagit slut
När jag inte orkar mer
När rädslan tar vid
Rädslan förstår mig mer
Då kan jag inte se
Kan jag inte röra Dig
Har jag då hittat nån annan . . .

That's not where I dangle it.

Har bokat tid för gaddning. 17 september. Min efterlängtade andra tatuering.

Har gått ett bra tag i osäkerhet om vilken av mina planerade tatueringar jag ska skaffa först; men så plötsligt stod det klart för mig - B U F F Y!

Självklart!

Spännande.

Hursom...hade en väldigt olustig dröm inatt som helt fick mig att ändra inställning till gårdagens inlägg ... sen visade det sig att det stämde. Mediet sa åt mig att börja skriva ned mina drömmar; eftersom jag har så stark intuition ger mina drömmar mig mycket information jag annars kan se förbi.

Ska man börja föra drömdagbok?

Varför inte.

"Du får ju rätt!"

Idag var det faktiskt nästan kusligt.

Fick sms från en person jag inte riktig sms:ar med längre.

Så sa jag till Lina exakt vem det var jag trodde jag fått sms från. Tro på fan att det stämde! Det här med min starka intuition, som jag tidigare sett som en plåga ... skulle jag inte kunna vända det till något bra? Inte något för personlig gagn; inget om spel.

Dagen har varit ganska krävande, men jag håller mig positiv. Måste man göra.

Försov mig imorse. Jobbade ju 7-21 igår och var ganska mör, tror det kan ha med det att göra. Gick in till stan för att ta bussen ut till Uni ... missar bussen med 30 sekunder.

Bara att knalla ut till universitetet ... som ett resultat av detta kom jag för sent till första föreläsningen. Good on ya, mate.

Men men, som min nyfunna potentiella vän Lollo sa, "Tror att du..." eh... kan det bara på engelska, makeade up for "det när ni hittade en gemensam nämnare i William Faulkner."

Vår lärare, Professor Lars-Åke, verkar dyngbra. Han har enorm inlevelse. Och radikala idéer som retat gallfeber på andra litteraturvetare.

En rebell.

Precis det jag älskar.

Han är underbar.

Det ska bli skönt att få lite mer skinn på benen. Jag ska ju trots allt doktorera i Engelsk Litteratur, eh? Så beslutade jag mig idag för att ta itu med plugget direkt. Ingen mening med att lagga efter från början. Jag tänker inte gå igenom det igen. Nu är det en skärpt student som skriver. Dessutom ska jag börja gymma snart. Så fort jag kommit igång med skolan. Det ska bli skönt.

Är ledig imorgon; vi ska ha scones-frukost i kollektivet. Så tänkte jag faktiskt gå ut på en långpromenad. Enligt meterolog-Ronja ska det bli jättefint väder imorgon, så det passar sig nog ganska bra.

Jag har fortfarande ett beslut att göra. Vet inte hur det kommer att bli. Tror jag tänker låta det bero litegrann. Kanske. Borde nog inte fatta viktiga beslut mitt i ett vredesutbrott. Är väldigt lugn nu, men när jag igår fattade ett beslut i min ilska känner jag att det kanske var lite förhastat. Speciellt eftersom min spåkvinna rådde mig att inte ... hm...känner mig lite paranoid i min blog. Borde inte vara det eftersom typ ingen vet om att jag har den ... bara människor som jag litar helt och fullt på. Hur som helst, har ju övervägt att säga upp kontakten ... men jag vet inte om det är en bra idé. Vill inte sluta på den noten.

Det här kommer att lösa sig.

Det måste bara få lägga sig lite, eller hur?

Honest faces usually come attached to liars.

The most heartbreaking moment of my life:

"Berättade inte hon för dig att hon har träffat en annan också?"

. . .
"Du är besviken på en kvinna. Relationsmässigt. Du undrar fortfarande varför. Vad det var som gick fel. Du fick ingen full förklaring. Hon har inte varit helt ärlig mot dig."

"Ena dagen talar hon om hur mycket hon tycker om dig; andra dagen så avslutar hon det."

"Att hon lämnade dig är inget annat än hennes förlust. Men, en enorm VINST för dig. Du ser det inte så nu, men du kommer att göra det framöver!"
. . .

Oärlighet uppskattas inte av mig.
Mina sår har börjat läka.
Allt jag behövde var ett svar.
Är det för mycket att kräva?
Jag omger mig inte med folk som far med osanning.
Det här kräver en riktig funderare.

"Du har väldigt stark intuition. Du förnam ju det här. Du måste lyssna på varningssignalerna. Du får ju alltid rätt."

Man tror man kan lita på folk.
Jag är naiv; godtrogen. Fullt medveten om det.
Är det verkligen så negativt att tro det bästa om folk?
Tydligen, eftersom man gång på gång blir besviken. Sårad.

Har aldrig blivit så sårad i hela mitt liv.
Ska man bli reserverad? Distanserad? Självcentrerad?
Något lär ju tydligen till för att man inte ska bli förd bakom ljuset, gång på gång på gång på gång... Jag ska ta lärdom av detta.
I won't fraking fall for it again.

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on ME.

Horrible is still coming. Right now I'm just trying to keep from dying.

Okay.
Jag måste få kanalisera min ilska på något annat sätt som inte skadar mig själv eller någon annan. Så jag vänder mig hit. Vet inte ens var jag ska börja. Mitt liv blev på intet sätt bättre efter denna helg. Lördagen var en katastrof som hette duga och jag kan ärligt säga att jag aldrig haft så stark ångest som jag haft idag. En väldig chock för kroppen eftersom jag gick runt i en sisådär 3 veckor och inte kände ett skvatt. Hade precis börjat kunna tolka min kropps signaler igen, och sen händer det något som dragit ned mig i ett stort, svart, djupt hål.

Som jag beskrev för Ronja så känns det som om jag har en 10-cm tjock cementmur kring mitt hjärta, men att det samtidigt är någon som SKÄR det itu med en taggtråd. Det fucking blöder, och det går ut i armarna. Jag trodde inte för mitt liv att det som hände skulle hända.

And here's where we jump on the merry-go-round of rotating knives

Hur fan lyckas vi?
Det är fan bara vi två som lyckas bli sårade av de två mest godhjärtade människorna på planeten. Vad har vi gjort för att förtjäna detta?

Jag ska bli kung av Lejonklippan.

Skön dag.
Klockan 14 mötte jag Sophie och Kim i mitt påskiga hår. Har verkligen sett ut som en kyckling i skallen idag. Nu, en blondering och 2 kurer med silverschampoo senare vet jag inte alls hur jag ser ut i huvet :P
Hur som haver stack vi till Espresso House och drack Mocha, Kaffe och Te i ett par timmar. Vi hann diskutera C-uppsats, gamla minnen, kärlek or in my case the lack of same, ångest, fest och...brownies. Mycket trevligt. Så träffade jag min gamla klasskompis Christian...som jag inte sett sedan 1998.
Intressant.
Så kom Alice förbi vid 18.30-snåret. Vi käkade thai-gryta (ÄLSKAR!!!), och skulle meka på cykeln, men klantskallen (JA!!) hade glömt cykellåset, så det var kört. Vi var lite extra tjejiga istället och blonderade mitt hår, och stoppade popcorn i både näsor och öron. Sedan kom Ronja över med världens godaste cigg, Kalle kom hem (äntligen), och vi käkade kladdkaka, rökte och kollade på Lejonkungen. Grät i slutet, precis som vanligt.

Blev fruktansvärt lycklig imorse eftersom jag för första gången på flera veckor faktiskt KÄNDE något. Det var visserligen ångest över C-uppsatsen som jag inte vet hur jag ska hinna bli klar med, men jag kände något i alla fall. Jag borde visserligen ha förstått att känslorna var på väg tillbaks eftersom jag fick sån där ångest/ilskakänning i armarna igår. Sen trampar jag lite på tårna gällande denna blog, så jag vet inte riktigt om jag ska skriva vad det handlade om, men... ja, vi får se. Så nu kan jag i alla fall känna något igen. Och det känns faktiskt jefligt bra mellan mig och Alice. Vilket är väldigt skönt. Jag har faktiskt gjort en liten själsrannsakan den senaste veckan och kommit fram till mycket positiva insikter...
Fan, det här blir ju inte konstruktivt över huvud taget. Tror jag är på tok för trött för att skriva nu, egentligen. Och Kim kommer över imorgon bitti för heldagsplugg...kanske jag kan ta en paus från pluggandet och fortsätta lite mer imorgon.
Hur som helst så älskar jag mina underbara vänner något extremt idag, och jag är faktiskt glad över att jag in i det närmsta skippade plugg idag (har faktiskt skrivit lite) och umgicks med dem. Mycket värt det. <3